Funderat...

Jag har funderat en del på hur jag lätt

mitt liv gå så här.Vart jag släppte mig,

på vägen.När jag var yngre var jag så

noga med hur jag kläde mig.

Sminkade mig och gjorde i ordning håret.

Har alltid tagit så väl hand om mig själv.

Tränade jämt och mådde så bra,

med mig själv.

Var slutade jag att tycka om mig Laila.

Eller när tyckte jag att jag inte hade

den tiden för just mig.

Tycker många föräldrar är så bra på

att ta vara på sin egen tid.

Fast dom har barn,jag är urusel på det.

Vad är det :) nej skämt och sido.

Jag önskar att jag och min man kunde

få lite mera egen tid.

Bara han och jag.

Om jag tänker så var det nog,

när våran lilla rusk prick kom

Simon.

Han tog stor plats redan som nyfödd.

Och sen har det bara fortsatt.

Det är nog här någonstans,

,som jag släppte taget om mig.

Jag klandrar absolut inte min son.

Men det är nog här i mellan,med

alla hårda ord.Och människors

oförståelse på att barn kan vara så 

mycket annorlunda. 

Jag har fått höra, det mesta som

mamma.Jag undrar hur ni andra 

mammor skulle må, om någon

som du inte kände kom fram och sa.

-Jag hoppas att du någon gång

kommer att älska din son.

Vad säger du,vist kan jag låta

hård och brysk.Men innan Simon

fick sin medicin.Så vet jag faktiskt

inte hur vi överlevde.Jag tror inte

vi andades en enda gång.

Från morgonen kl 7.00 till kvällen 20.00

när han var lite mindre.

Så gick det i ett.Gå i affärer med honom

var en mardröm.Så ja man kanske sa

till honom barskt.Men man orkar inte

hur mycket som mamma heller.

 

Det tar liksom stopp i bland.

För energin är totalt slut.

Och sen jobb på det,ha ha ha

Och sen undrar man varför man

tappade sig själv :)

 

Jag får ofta höra,hur orkar ni.

Vad då orkar,han är vår son.

Inte frågan om att orka.

Det är ju bara att köra på.

Och se hur länge man orkar.

Och ja min orka är ju slut.

Den är utbränd 

Och jag hoppas att jag,

kommer tillbaka till mig.

// Laila