Det känns så skrämmande när min tanke och känsla
inte vill arbeta tillsammans.
Jag fungerar inte i min tanke och känsloliv.
Dom vill inte inte arbeta alls
och jag kan inte för må mig heller.
Det känns som jag går längre och längre in
i mig själv.Det är som jag ser mig själv
utanför,jag vet vad jag ska göra och säga.
Men hon som ska säga och göra saker hänger inte med.
Jag kan inte förstå varför min hjärna
har sådan kort sluttning.
Min trötthet är inte så mycket på taglig,
som den var förut.
Men det är min hjärna som spelar mig ett spratt nu.
Jag önskar så att jag kan få vakna upp
och detta ligger bakom mig.
Att min utmattning är ett minne blått.
// Laila
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tog dig lite tid och skrev en liten rad till mig...