Skolan säger monster,men jag säger mitt barn...

Eller skolan säger väl inte rakt ut monster,men läser man mellan raderna så anser dom att min son Simon är det.Som förälder får man utstå mycket när man har barn,när man har ett barn som har en diagnos.

Då får man stå ut med så mycket mera,mycket mycket mera.

Man får höra saker som man inte trodde folk kunde säga,mitt bästa är när en tant säger till mig

-Jag hoppas att du kan älska din son någon gång.Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Folk har inte någon förståelse vad vi föräldrar går igenom en hel dag,eller 24 timmer per dyn 52 veckor om året.Det tar aldrig slut,det bara fortsätter och fortsätter.Så ja man spricker och ibland spricker det på fel ställen.Men det betyder inte att jag älskar min son.

Men jag är inte ensam alla föräldrar till barn som har en svårighet säger lika dant.

Men varför ska det finnas ramar,vad då lika varför ska alla vara lika.Varför får man inte utgå

dessa ramar.Just nu är jag väldigt trött som förälder känner,ja jag är less att vara förälder

Jag älskar mitt jobb som förälder men jag behöver SEMESTER,inte bara från jobbet även från mina barn.

Kevin blir 11 i höst han är inne i början av sin pubertet,han arg ledsen go allt på samma gång.

Och sen har vi Simon goa härliga Simon som inte vet någe bättre.Han kör sitt race

Så som ni förstår har det varit en väldigt dålig dag,dom flesta dagar går an men denna dag går ut över det vanliga...

// Laila