Tomhet och mörker...

Det har funnits stunder när jag känner att jag inte vill leva.

När allt känts så meningslöst och jag bara vill försvinna.

Försvinna bort från allt .Jag har tappat bort mig själv. För står inte vem

jag är inte vad jag vill och vad som egentligen har hänt.

Hur kan man bli så fruktansvärt

trött, inte bara trött-utmattad,så man inte orkar någonting.

 Inte ens gå och handla, inte orka

 dammsuga, förhöra barnen på läxorna. Nej

ingenting,det är egentligen outhärdligt. Men

jag måste ju stå ut med det, leva med

hopplösheten, rädslan för att aldrig kanske bli frisk.

 Jag som orkat så mycket, hunnit så

mycket, gjort så mycket. Varit spindeln

i nätet både på jobbet och i mitt privata liv.

Jag hann och orkade mer än de flesta

och var nöjd med det. Uppskattad inte minst för att

jag alltid var så vänlig och glad.Inte konstigt att

jag inte känner igen mig när jag tappade orken fullständigt.

Jag är för trött för att sova

för trött för att vara vaken

Jag släpar mig fram i tillvaron och vill bara sova.

Inget är roligt,inget är intressant för mig.

Jag som alltid haft något att ge är nu tom inuti. Tom uttömd,

jag är ett tomt skal. Inuti mig är det bara tomhet

Det finns inget där det finns ingen där

Jag känner mig helt ensam och utelämnad

Som om ingen förstår mig eller vill förstå

Som att leva i annan värld i en värld i trötthet och hopplöshet.

Tillvaron är en kamp en kamp för överlevnad:

Fysiskt- jag är så utmattad

Socialt – jag orkar inte med andra människor psykiskt

Jag fungerar inte i min tanke-och känsloliv

Andligt – jag har helt förlorat fotfästet

Pressad av kraven rinner livskraften ur mig

Styrd av mina egna ambitioner

min starka vilja

förlorar jag mitt fotfästet.

Ständigt pressad

Ständigt jagad

Ständigt otillräcklig

Alla vill mig något

Hela tiden

Alla vill ha något av mig

Otillräcklig här hemma

som mamma

som fru

Var finns vilan

Var finns någon som tar över så jag får vila

Komma bort

Släppa ansvaret

Släppa taget.

Om jag bara kunde få vara mig,då jag kunde le...

// Laila