BUP utbildning...

Jag ser fram i mot att få gå på BUP utbildningen.Men som alltid så är det

ju väntetid på allt sånt.Så i Vår skulle det bli våran tur.

Å jag är så tacksam för att min fina fina vän Madde ringde och sa att det

var ett program om ADHD på kanal 2 nu i kväll.

Jag får så många tankar och funderingar när jag ser på

barn som har ADHD.

Något som jag har slitit med är ju denna medicinering.Som jag inte riktigt

varit okej med.Sen när alla började på det blir bättre när han får medicin.

Så har jag väl intalat mig själv att det är det bästa.För jag har haft samma tankar

som dom på  skolan, som det handlade om i programmet.

Vad gör dessa mediciner i långa loppet,deras hjärnor är inte utvecklade helt.

Så nu är jag tillbaka på ruta 1 igen :((( Jag vill ju det som är bäst för Simon.

Är medicin det bästa så är det de,jag vill bara att han ska utvecklas.

Som andra barn gör i skolan,som det är nu så är det mycket svårt 

för honom att kunna koncentrera sig.

Han frågar ofta mig,om jag Älskar honom för den han är.

Å mitt hjärta bara gråter när han säger så.

Jag vill inte ändra något på min son.Jag älskar honom så mycket.

Då säger jag att jag älskar honom och Kevin så mycket,

att det gör ont i mitt hjärta.

Ja man får verkligen sättas på prov flera gånger om dagen,när man har en barn

med ett handikapp.ADHD är ett handikapp,en funktionsnedsättning

i hjärnan.Forskare har kommit så långt så dom vet att det är 

en substans som saknas för dessa barn eller vuxna för den delen.

Mitt liv som förälder har verkligen format mig.

Det har varit svårt vissa dagar,då är man så slut så man bara vill gråta.

Det är som en berg och dalbana,varje dag.Man vet 

aldrig vad som komma skall.Man får vara öppen för allt och ta det efter

det.Och inte förglömma att jag har ett till barn som kräver sitt.

Som växer och blir större och kräver mera han med.

Så det är en balans gång varje dag här hemma.

I bland känns det som om det vore ett dårhus och i bland är det

så tyst som i graven.

// Laila