Mitt i stormen...

Står mitt i den rasande stormen.
Bråte flyger runt omkring mig.
Känslor, tankar och tårar.
Allt är svart.
Jag är förblindad av den piskande vinden.
Förlamad av den värkande smärtan.
Bedövad av skräcken.
Vinden viner i mina öron.
Gör att jag inte hör de ord som uttalas.
Någon sträcker ut en hand, men jag kan inte nå den.
Hjärtat slår, hårt, hårt.
Själen värken som den aldrig värkt förut.
Ögonen svider av alla tårar som aldrig tycks ta slut.
Jag hatar mig själv.
Jag hatar den jag blivit.
Jag hatar bitterheten som flyttat in i min kropp och tagit över mitt sinne.
Jag hatar ångesten som fyller mig till bredden för att i vilken sekund som helst svämma över.

Jag har tappat mig själv.
Vem är jag?
Vad gör jag här?
Vem var jag?
Och varför?

Plötsligt träffar något mig hårt i ansiktet.
Ett ord, fyllt av förakt och hat.
De fortsätter att hagla över mig.
Jag duckar, kryper ihop och försöker skydda mig från alla dessa ord.
Till jag hör att det är mina ord som slår mig.
Det är min röst som spyr över mig...
Och med ens blir allt tyst...